Svenska Fredskommitténs styrelse beskrev situation i världen och vilka utmaningar en antiimperialistisk fredsrörelse står inför i juli 2023. En viss uppdatering av texten har skett i november 2025.
Sällan har väl det annars överanvända begreppet paradigmskifte varit mer på sin plats för att beskriva de förändringar vår värld befinner sig i. Från de stora dragen av internationellt maktskifte till den mer nära förändringen i vårt eget land. Ett paradigm är ett system av antaganden och tankemönster som är allmänt erkända. I takt med förändringar i världen ändras dessa tankemönster. Alla dessa förändringar är viktiga att förstå för att kunna hålla en korrekt antiimperialistisk linje i fredsarbetet. Många felsteg i analysen av världsläget har tagits av annars välmenande fredsvänner i vår närhet, i olika partier och fredsrörelser, med det sorgliga resultatet att man hamnat på samma sida som de krigshetsande Natoanhängarna. Vem kunde t.ex. tro att Vänsterpartiets ledare skulle ställa sig i spetsen för alla riksdagspartier och kräva mer vapen till Ukraina?
Som alla förstår handlar det i grunden om att en unipolär världsordning håller på att ersättas av en multipolär med allt vad det kommer att innebära geopolitiskt.
En ny mellankrigsperiod
Perioden sedan Sovjetunionens upplösning och kalla krigets slut har präglats av stora förändringar. Den nybildade Ryska Federationen började med ett stålbad, för att citera Carl Bildt, vilket egentligen inte var något annat än historiens största plundring av ett lands resurser och infrastruktur. Landet kastades ner i fattigdom och elände med en minskning av förväntad medellivslängd med tio år. Vid millenieskiftet började en förändring komma till stånd när Putin ersatte Jeltsin som president. Landet började en mödosam klättring tillbaka.
Sovjetunionens upplösning påverkade också omvärlden. I västvärlden proklamerade man historiens slut och USA tog tillfället i akt att stärka greppet om sina vasallstater i Europa och att utvidga Nato steg för steg ända fram till Rysslands gräns. USA som knappt haft några år av fred sedan självständighetsförklaringen 1776 proklamerade krig mot terrorn efter 11/9 2001. Ett krig som riktades mot strategiskt viktiga länder i det oljerika Mellanöstern.
2001 inträffade nämligen två milstolpar i världsfrågor. Den ena var just 11/9, vilket ledde till att USA massivt ingrep i Västasien och satte neokonservativa i förarsätet för USA:s utrikespolitik. Två månader tidigare undertecknade Kinas och Rysslands presidenter de eurasiatiska grannarnas första vänskaps- och samarbetsfördrag. Pakten har sedan dess utvecklats till ett partnerskap ”utan gränser” – och blev kärnan i den framväxande multipolära världen. En viktig katalysator för den kinesisk-ryska alliansen har i själva verket varit USA:s neokonservativa krigföring.
Under 2020-talet har dessa två händelser producerat vår tids geopolitiska sammandrabbning vilken kommer att forma världen framöver.
Kinas utveckling skärper krisen
I Kina proklamerade man krig mot fattigdomen och iscensatte en samhällsförändring av en omfattning och hastighet som aldrig tidigare skådats. På åtta år sedan Xi Jinping tog över 2012 hade 100 miljoner lyfts ur extrem fattigdom. Och på den internationella scenen framstod Kina som den nya stora ekonomin som utmanade ett USA i nedåtgående. Satsningen på infrastruktur som låg bakom segern mot fattigdomen blev också verktyget för den internationella satsningen Belt and Road Initiative, BRI, eller nya sidenvägen. En enorm satsning till lands och till havs som binder samman inte bara Eurasien utan även når Afrika och Sydamerika. BRI möjliggör även för stora delar av det globala syd att bli oberoende av den av väst påtvingade skuldfällan. Anmärkningsvärt med denna jättesatsning är också att den i princip har förbigåtts med tystnad här hemma. USA försökte dra igång ett svar på BRI vilket däremot gav genklang i svensk press. På G7 mötet 2021 sjösatte man vad som skulle bli ett svar på BRI och kallade det ”Build Back Better World”. En infrastruktursatsning riktad mot låginkomstländer. Men den satsningen dog nästan omgående och nu låtsas man som att den aldrig ägt rum.
Nya ekonomiska samarbeten har också växt fram, SCO (Shanghais Samarbetsorganisation) samt BRICS – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Organisationen har utvidgats i flera omgångar med nu sammanlagt ytterligare 15 länder. BRICS har också ekonomiskt gått om G7.
När man i Washington tittar på en karta över BRI:s utbredning ser man vad Sveriges politiker och politiska kommentatorer också borde se men uppenbarligen inte gör; USA finns inte med på den kartan förutom i form av hundratals militärbaser. Om man därtill lägger det faktum att allt fler länder lämnar dollarn som handelsvaluta till förmån för den egna valutan och att även EU-länder sluter BRI-avtal med Kina förstår man att USA snart, om inte redan nu, står inför ett vägval som kommer att bli avgörande för hela vår världs framtid.
Klimatkrisen blir allt allvarligare
En långsamt annalkande kris som observerades redan på 60-talet framstår allt tydligare som krigsframkallande – klimatkrisen. Förutom att krigsindustri och krig bidrar till klimatförändringar så riskerar dessa förändringar i sig att skapa krig. Dramatiska klimatförändringar kommer att göra stora områden obeboeliga med folkförflyttningar som följd. En källa till konflikter och krig. Inte mycket görs för att stoppa den klimatkatastrof vi bara sett början på. Ett land utmärker sig dock positivt. Även seriösa västmedier erkänner nu att det enda land som tar krisen på allvar är Kina. Trots Kinas storlek är detta ändå långt ifrån tillräckligt. Kampen mot den globala uppvärmningen är en global kamp.
Från efterkrigstid till mellankrigstid
Så har, i korta drag, världen formerats sedan kalla krigets slut. Vi som växt upp under den senare har vant oss att kalla perioden för efterkrigstiden. Men det blir allt tydligare att det handlar om ytterligare en mellankrigsperiod. Då förstås oräknat det faktum att det inte varit en dag av fred i världen sedan 1945.
Vad har vi att vänta?
Vi befinner oss i en mycket farlig period. USA har insett att Rysslands och Kinas strävan efter en multipolär värld inte bara hotar det unipolära världsherravälde USA byggt upp sedan 90-talet, utan även att tanken om en värld med olika system som samarbetar på lika villkor fallit i mycket god jord i den globala södern. Det sk världssamfundet blir allt mer isolerat för var dag. USA:s inringning av Ryssland och Kina är en förberedelse för ett avgörande slag mot det USA anser som sin huvudfiende, Kina. Det är ingen gissning från vår sida utan klart fastslaget i Washington.
Man har länge arbetat på att finna vägar för att försvaga, kanske till och med balkanisera, Ryssland. Det ledde till att fullända inringningen och försöka införliva Ukraina i Nato genom att först ta kontrollen genom en statskupp 2014 och sedan utbilda och beväpna Ukrainas stridskrafter till den näst starkaste krigsmakten i Europa. Ryssland försökte förhandla ända fram till december 2021 då man till slut insåg att USA inte ger sig utan tänker driva det till din spets.
Resten är historia. Ryssland föregick Ukrainas planer att återta Donbass med militära medel och förintade Ukrainas stridskrafter på ett par månader, och när man stod utanför Kiev gick Zelenskij med på förhandlingar i Turkiet. Fredsöverenskommelsen var klar och Ryssland drog tillbaka sina trupper från Kiev och Ukraina gick med på att förhålla sig neutralt. Boris Johnson åkte då till Kiev och lovade att Nato skulle försörja Ukraina med vapen, ”frivilliga” och ammunition ”as long as it takes”. Kriget övergick till ett amerikanskt ombudskrig (proxy war) som nu bedrivs till ”the last Ukrainian”.
Putin säger att Ryssland får inte förlora då det skulle hota Rysslands existens; Stoltenberg säger detsamma, om Ukraina förlorar, förlorar Nato. Van der Leyen säger att Ukraina får inte förlora. Vår försvarsminister säger att Ukrainas krig är vårt krig. Där står vi nu. Ingen talar om fred!
Sverige Och så kommer vi då till det mer näraliggande paradigmskiftet. När Sveriges socialdemokratiska regering tog tillfället i akt att göra det som så sent som bara några månader tidigare var politiskt omöjligt, att utan att tillfråga befolkningen ansöka om Natomedlemskap. Med Sverige och Finland som medlemmar blir
Svenska Fredskommitténs webbplats 